Tack så mycket för alla lyckönskningar! :)
Kommer säkert se många av er nere i Knutstorp! Aldrig fel att snacka lite bil och kolla på vad andra kör. Är än så länge riktigt nöjd med nyförvärvet.
Satt igår kväll och skrev en liten text om resan ifall någon är sugen på att läsa om hur det gick.
Eller ja, klart det gick bra, det är ju en brittisk bil
_________________________________________________________________
Äventyret började fredagen den 9 april. Allt var packat, timat och klart in i minsta detalj.
Den enda förutsättningen som inte riktigt gick att styra över var den hembjudna Excelens humör under hemresan.
Engelska 80-talssportbilar är generellt sett inte tillförlitligheten själva och strax efter att bilen bjudits hem på eBay föregående helg stormade två kompisar in i lägenheten, väldigt nyfikna på utgången.
Johan heter en av dom - en Alfa-tok som är uppväxt i baksätet på en Rover SD1 - utbrast när han fick veta att auktionen vunnits "Men Erik, man kan ju inte impulsköpa en Lotus!".
Som jag sa tidigare är han van vid att byta växellådor och "justera" diverse icke-funktioner mellan varven.
I bilen på väg till Skavsta kändes det ändå ganska lugnt. Men någonstans inombords sprang ett gäng Gremlings omkring och försökte få mig att börja bli orolig.
De lyckades bara delvis. En viss nervositet fanns alltså när jag och resesällskapet Tom klev ombord på flight FR9318 för färd mot Liverpools flygplats.
Vi hamnade bredvid en salongsberusad skinnjackeförsedd fotbollsintresserad man i 35-årsåldern som direkt börja fråga vad vi skulle göra i Liverpool.
"Ehh.. Vi ska hämta en Lotus och köra hem den under helgen".
Det skulle jag aldrig ha sagt. Han blev så till sig att det började ställas ett oändligt antal frågor (oftast likadana flera gånger i följd) om ifall det var första april och om högerstyrning och allt möjligt.
När han kom tillbaka efter ett obligatoriskt besök på toaletten fick vi veta att han rådgjort med sina kompisar som kommit fram till att den inte alls kunde kosta £1.804 utan borde kosta mellan 400.000 till 1.5 miljon.
Inflygningen över Liverpool var trevlig och vädret såg riktigt fint ut. Utsikten över det engelska landskapet var vacker och vi såg ett gäng fina hus i typisk viktoriansk stil.
En passkontroll senare stegade vi ut i den relativt lilla ankomsthallen där vi direkt såg Colin som hade en skylt med mitt namn på.
Nu stegrades spänningen ganska avsevärt då vi bara var någon minut från att se bilen live.
Den stod i det stora parkeringshuset rakt över gatan från terminalen. Såg ut ungefär som jag föreställde mig. Helt okej i karrossen men med klarlacksläpp på bakvingen, taket och motorhuven.
Colin insisterade på att köra första biten och jag tog plats i baksätet medan Tom med sina 192 cm klämde in sig framsätet. Den omisskännliga doften av bensin kändes ganska tydligt när vi satte oss i bilen.
"It smells like petrol, doesn't it?", frågade jag Colin.
"It it it.... It is a common factor with the..the these cars i believe", sa Colin med ett ganska markerat stammande.
Nåja. Den skulle vara i "very good working condition" enligt eBay-annonsen och ifall den skulle visa sig helt kass hade vi en liten plastmapp med oss märkt "PLAN B".
"Plan B" är precis vad det låter som. Alternativa bilar inom en 50 mile (8 mils) radie från flygplatsen. Mestadels bestod planen i utskrivna annonser av diverse Jaggor i samma priskategori som sedelbunten vi hade med oss.
Det fanns alltså inte ens med på kartan att ta ett vändande flyg ifall saker inte stod rätt till med bilen vi skulle köpa.
Den lilla radfyran smällde villigt igång när Colin vred om tändningsnyckeln. Ett sportigt och bluddrande förgasarljud av 70-talsracing spred sig med ett eko i parkeringshuset.
De tysktillverkade bilarna såg nästan förvånade ut över att den gamla terriern både lyckades starta och taxa ut ur parkeringshuset utan problem.
När vi kommit en bit bort från flygplatsen överlät Colin kontroll över bilen och nu var det dags för provkörning!
Ställde bak stolen något, engelsmän är generellt inte lika långa som vi skandinavier och Colin var inget undantag från det.
La i ettan och körde iväg med ett lätt gungande innan tvåan petats i. Första tanken var att det inte var några som helst konstigheter.
Bilen kändes riktigt lättkörd och växellådan var lika exakt och lättjobbad som i Stellans bil jag torrkört lite helgen innan.
Det bar iväg över ett engelskt halvgrönt landskap och bilen kändes helgjuten där. Ett skönt bludder vid motorbroms, hård fjädring och exakt styrning.
Scenen var som hämtad ur en gammal brittisk deckarserie. Efter en stund började det kännas bra. Elen snabbtestades och allt föreföll fungera som avsett med undantag för elbackspeglarna där styrspaken verkade ha "hängt sig" en aning.
Vi anlände på en stor IKEA-parkering där Colins fru och barn hade spenderat tid medan han var och hämtade oss på flygplatsen.
En snabb okulärbesiktning gjordes under motorhuven och allt såg helt OK ut. Det fanns olja och vatten i moton och inga större läckage av vitala vätskor syntes till någonstans.
Vi beslöt oss för att köra på den inslagna linjen. Excelen hade inte uppvisat några tecken på att vara i sämre skick än beskrivet och den kändes riktigt bra att köra.
GPS:en monterades in, pengar och papper bytte ägare och färden påbörjades. Rent strategiskt kändes IKEA som en bra startpunkt då vagnen nu fick en chans att vänja sig vid ett liv utanför England.
CD-spelaren visade sig också villig att spela skivor och generera någorlunda välklingande toner genom samtliga fyra originalhögtalare. Inte illa!
Vi slog in adressen till Burlington Hotel i Folkestone, 39 mil från Birmingham och 15 minuters bilväg från Eurotunneln som kl 10.20 dagen efter skulle ta oss till Frankrike.
Klockan var nu strax efter 19 på kvällen och mörkret hade sakta börjat lägga sig över det engelska motorvägsnätet. Vi insåg snabbt vilka farter som var bekvämast att ligga i.
Det rostfria eftermonterade Sterling-avgassystemet producerade väldigt intressanta resonanstoner i 80 - 85 km/h och mellan 120 - 130 km/h.
Ute på motorvägen kändes det som en bra idé att hissa upp rutorna. Det gick kanon på förarsidan men Tom hade lite mer problem på vänstersidan.
Ett markerat klunk hördes och därefter började dörrsidan tryckas utåt samtidigt som rutan ramlade ner. Vi skrattade lite och Tom gjorde en temporär kilning med en bunt ihopvikta papper som höll rutan uppe.
Ur stereon strömmade toner från Johnny Cash till den glittrande solnedgången och vi aktiverade halvljuset. Distinkt reste sig framlamporna ur huven i klädsam otakt.
Instrumentbelysningen däremot var inte på lika bra humör och en Mercedes Vito-buss blinkade till med helljusen ett par gånger precis innan omkörning.
Vi började fundera på ifall det fanns någon James Bond-funktion ihopkopplat med halvljuset som t.e.x. oljespill på vägbanan. Men ingenting syntes i backspegeln och trycket på mätaren låg stadigt på 4 bar.
Nästakommande Vauxhall blinkade också på oss. Men efter en stund hoppade instrumentbelysningen igång och därpå fick vi inga fler varningar från medtrafikanterna på M6:an.
Det var alltså bara instrumentbelysningen och baklamporna som behövde lite tid för självjustering. En mycket bra egenskap hos gamla brittiska bilar. Om något inte fungerar så lagar det ofta sig självt efter ett tag.
Mätartavlorna med sin gröna bakgrundsbelysning lyste förtroendeingivande i den mörka kupén. Tankmätaren fladdrade charmigt mellan halv och kvarts tank.
Vi körde om en Range Rover som hade en Jaguar XF på biltrailer efter. Hur brittiskt kan det bli egentligen?
Efter någon timmes körning gjordes första stoppet på en mack vid motorvägen. Motorolja, kylarvatten och förnödenheter inhandlades och färden fortsatte.
Det kändes vid den här tidpunkten väldigt bra. Excelen kändes till och med kul på motorvägen och det gick att göra effektiva filbyten utan minsta tendens till krängning.
Färden längs med motorvägarna flöt på fint. Vi satt bekvämt i stolarna och hade tagit med oss roadtrip-musik på CD som passade perfekt för resan.
GPS:en hade en vision om att vi skulle anlända i Folkestone strax efter midnatt.
Längs med motorvägen passerade vi en tilläggsskylt med det välbekanta namnet "Silverstone". Vi tittade på varandra. Hade varit perfekt med några inkörningsvarv där.
Vi landade på The Burlington vid 2-tiden på natten och var av naturliga skäl ganska trötta efter den långa resan.
Hotellet kändes ganska mycket som en större version av Fawlty Towers med en virrig receptionist. Han skulle mycket väl kunnat heta Emanuel.
Följande morgon intogs den obligatoriska engelska frukosten av det stadiga slaget. Solen sken över vattnet och fåglarna kacklade ikapp i ett försök att väcka alla morgontrötta stackare i den lilla staden.
Tändning på. Mätarna i instrumenthuset fladdrade till och det karaktäristiska bensinpumps-klickandet hördes från bakluckan. Voltmätaren slog knut på sig själv och när klickandet sakta avtog i frekvens var det dags för de tre pumpningarna på gasen.
Första riktiga kallstarten. Startmotorn vreds runt och villigt hoppade Lotus-motorn igång med ett ylande. En äldre dam som var ute och gick med hunden vände direkt blicken mot oss i startögonblicket.
Man såg på henne att hon tänkte "ligister". Kul. En sportbil ska skrämma små hundar och gamla damer när den startas.
Utan choke är den sådär halvbråkigt charmig som bara gamla förgasarbilar kan vara.
Vi svängde ut på huvudgatan och första rondellen togs i lagom Excel-fart. Förardörren åkte upp direkt av G-krafterna. Vad nu? Var den inte ordentligt stängd?
Det visade sig faktiskt att dörren varit stängd men att dörrlåset behövde lite mindre justeringar för att orka hålla tillbaka dörren under färd.
Tom fick det förtroendetunga uppdraget att hålla i dörrens halvt nerhissade ruta tvärs över bilen medan jag försökte följa GPS:ens instruktioner och manövrera kärran genom morgontrafiken.
En intressant syn för utomstående vardagsbilsförare får vi väl anta. På en liten landsväg gick den korta resan ner mot Eurotunneln. B417 BJO verkade inte alls bekymrad eller orolig över att permanent behöva lämna sin gamla hemort.
Snällt morrade han fram över landskapet på trean och fyran med stabilt oljetryck.
Vi körde ombord på Eurotunnel-tåget och fick på bästa brittiska dialekt höra dataröstens instruktioner rabbla upp det obligatoriska säkerhetsmeddelandet.
När dörrarna stängdes började vi meka. Porsche-ägaren framför tittade misstänkt på under operationen. Dörrsidorna monterades snabbt bort och vänstra elhissen fixades. Staget som skulle sitta fast i rutramen hade hoppat loss och satt nu uppe på en balk.
Efter lite bändande och skrattande fick vi den rätt och den provisoriska rut-fasthållnings-tejpen kunde förpassas till bagageutrymmet.
Nästa punkt på checklistan var kontroll och påfyllnad av olja och vatten. Därefter fixades dörrlåset på höger sida så vi kunde åka med stängd dörr.
Porsche-ägaren skruvade ingenting. Vi drog slutsatsen att han har ungefär 17% så roligt i sin bil jämfört med oss. Då han betalat ungefär 12400% mer så måste det vara ett dåligt förhållande mellan skoj och inköpspris.
Motorvägarna slukades på löpande band. Vid en mack stannade vi till och inköpte en burk WD40 för att smörja alla spännande leder och mekanismer i förardörren.
Vi kunde vid den här tankningen också få ett ungefärligt grepp om bensinförbrukningen. Strax under 1 liter hade den dragit, 0.97 för att vara exakt. Klart godkänt.
I den belgiska staden var det någon storts oldtimer-möte då vi såg ett gäng gamla VW bubblor, en Mercedes Pagoda och diverse annat susa förbi i motsatt körriktning.
Hade inte schemat varit pressat skulle vi såklart utnyttjat Excelens brutala vändradie och svängt tillbaka för att se vart alla tog vägen.
Resan fortsatte över Belgien och väg A18. Vid en påfart ser vi en välbekant syn. En silverfärgad tidig Alfa Romeo GTV ångade upp mot påfarten. Han lägger sig först bakom oss en stund för att därefter köra upp jämsides.
Han vinkar och ler förstående. Vi gjorde båda tummarna upp tillbaka och ser därefter Alfan kugga ner för att sticka iväg mot högre farter med en lätt puff av svartrök från avgasutblåset.
Förtroendet för Excelen ökade för varje mil som gick. Helt obekymrat tuggade den i sig motorväg utan att bråka. Inga vibrationer i ratten, inga missljud eller andra konstigheter.
Bara ett skönt motorljud av 2.2-liters twincam-maskinen som arbetade på 3400 varv i 117 km/h.
Några tankningar senare når vi Tyskland. "Bundesrepublik Deutschland" stod det på en industrigrå skylt. Inget "Welcome". Ni är inte välkomna, men nu är ni här, typ.
Frekvensen av tyskskyltade bilar av inhemska fabrikat ökade. De belgien- och hollandsreggade bilarna syntes alltmer sällan.
Vi fick ett oräkneligt antal blickar från förbipasserande. Många bedömde det till och med som nödvändigt att bromsa in för att lägga sig bredvid och spana lite innan de gasade vidare upp mot tyska motorvägsfarter.
Inga tummar upp eller leenden. Bara blickar. Vi kände oss lite som en av attraktionerna på Cirkus Deutschland: "Und jetzt - Das haupt-attraktion: Dumme Engländern in verrückte Fahrzeug!".
Det är kul att åka på tyska frifarts-zoner. Gamla damer i stort hår rattandes VW Polos från 90-talet bränner förbi i sådana farter att man undrar när ventiler och kolvar ska kasta sig upp genom motorhuven.
Mercedes W124-bilar som helst av allt vill hem till uppfarten och sova pinas upp i långt över 180 km/h med en hatt-gubbe bakom ratten.
Statistik på bilar som dött längsmed vägkanten vid den här punkten var 1 st japansk bil, 3 st franska bilar och 2 st tyska bilar. Ingen engelsk än så länge. Procentuellt sett borde det alltså inte vara någon större fara för oss. Eller?
Mörkret började lägga sig över Autobahn och pop-up lamporna visade sig fungera den här dagen också.
Sent på natten anländer vi vid Puttgarden för att taxa ombord på färjan. Båda två somnar direkt i bilen och sover gott under hela färjeturen över till Danmark. Vi vaknar av ett frenetiskt oväsen.
En tyskreggad VW Passat blinkar med helljusen och tutar bakom oss. En mycket arg tysk gubbe sitter bakom ratten, som vid den här tidpunkten förmodligen hade ett blodtryck på 18 bar.
Tyska svordomar om engelsmän och kriget haglade förmodligen i bilen bakom. Ett stycke framför oss ser vi att bilarna börjat åka av färjan. Nyvaket lyckas Tom få igång motorn och ska precis lägga i ettan då han får århundradets sendrag i kopplingsbenet.
Den Arga Tysken bakom blinkar nu alltmer intensivt med sina halogen-lampor och med ett plågat stön trycker Tom ner den toktröga kopplingspedalen och varvar till. Med ett lätt däckskrik sätter sig Lotusen på baken och kastar sig iväg på metallgolvet.
Passaten med gasrespons som en sångångare hamnar långt bakom. Tom vinkar till med en tackande rörelse genom bakrutan.
Den andra natten spenderades i Danmark. Ankomst vid hotellet kl 02 den här natten också. Efter en rejäl dansk frukost fortsätter resan mot Sverige. Ett oräkneligt antal SMS från den bilintresserade skaran av kompisarna börjar strömma in.
Vi lugnade alla oroliga med att svara att allt gått som planerat och att vi strax anländer på fast mark. Excel-Patrik hade utlovat kaffe med frallor vilket självklart stod högt på prioriteringslistan.
Vid 13-tiden möter Patrik och Marina upp hemma vid deras hus. Det blev en trevlig och minnesvärd visit i några timmar med inspektion av varandras bilar och ett bilsnack som utan vidare hade kunnat fortsätta till långt in på natten om vi inte hade haft 60 mil hem.
Resten av resan gick lika bra och odramatiskt till som den började.
Förbrukning av olika saker:
Antal körda mil: 234 mil
Förbrukad mängd bensin: 231 liter
Förbrukad mängd olja: 2 liter
Förbrukad mängd vatten: 3 liter
Förbrukad mängd WD40: 0.03 liter
TOTAL, 236.03 liter
Importkostnader:
Flyg: 2.500 kr
Hotell, 2 nätter: 1.700 kr
Bensin: 3.000 kr
Importförsäkring: 1.200 kr
Eurotunnel: 1.000 kr
Färja: 1.000 kr
Broavgift: 400 kr
TOTAL, 10.800 kr
